Millan & jag

Äntligen har jag en dejt med Millan. Jag kommer först till Condeco. Hittar en mysig hörna. Sitter och väntar. Känner mig förväntansfull som på en spännande träff. Hihi. Alltid lika härligt att träffas.

Millan kommer. Kramkalas. Och sedan avhandlar vi allt! Vi är som en perfekt beskrivning av glada, fnittriga härliga djupa och innerliga väninneträffar. Vi pratar om våra barn, hur de mår, vad de gör. Vi pratar om makarna, vi pratar om föräldrarna och till och med om Millans mammas hund. Vi pratar om våra chefer, som vi gillar, och vi pratar om det förskräckliga med att repa upp stickningar. Vi pratar om kärlek och passion. Vi pratar om bra radioprogram. Vi pratar om film och vi skrattar åt gamla minnen.

Vi skrattar åt våra eländiga kroppar som tydligen inte uppför sig som om de vore 25 längre. Jag beklagar mig över att min diet på pepparkakor och dumlekola inte fungerar. Kilona vägrar försvinna. Millan verkar ha samma upplevelse men hon har kommit på botemedlet för länge sedan. Rymliga kläder 🙂

Vi enas om att vi inte vill ha egna alpackor (som Millans arbetskamrat) för att göra eget garn. Känns lite för mycket för oss. Vi bestämmer att vi ses hos Millan nästa gång för jag vill sy på hennes overlockmaskin. Vi diskuterar droger och vi diskuterar badkläder. Vi diskuterar hur tankarna går i och ur varandra och vi blir lite filosofiska innan vi kommer in på ämnet att byxorna är så korta nu för tiden.

Ja… ingen brist på samtalsämnen. Jag går hem i mörkret från bussen och ler hela vägen. En träff med Millan är ett lyckopiller.