Inte på glid direkt…

Ännu en härlig dag i spåren. Idag gav vi oss ut på Vasabanan, den längsta banan här. Också den vackraste. Spåren snirklar sig genom skog och sedan ut på myrar, förbi en sjö och så in i skogen igen. Många sköna utförslöpor. De första två milen var sköna trots att jag inte fick något gratis. Inget glid och inte så mycket fäste. Men det vackra omkring oss kompenserade. Folk som passerade oss (ja det händer då och då) kommenterade det gudomliga och hade ett behov av att få säga till någon vad de upplever. Jag förstår dem!!

Ute på myren var det djup snö. Det tyckte även älgen som valt att ta skidspåret när han skulle från A till B. Jisses vilka stora hålor han gjort i spåret. Och trots att det var så djup spår var det bara hål rakt ner, inget pulsande här inte. Vi åkte länge länge i hans spår och de var ganska färska. Jag oroade mig mer och mer för att han kanske skulle vänta runt hörnet, men till slut vek han av. Så bra…

De sista fem kilometerna tog musten ur mig. Åker man utför och utför så måste ju uppförsbackarna till sist komma. Dem hade jag förträngt. Puh! Birger fick dra ifrån och jag låg bakom ett långsamt par. Men så plötsligt kom energin och orken tillbaka, jag körde förbi dem och kom i mål bara kort efter Bengan.

Men sedan landade jag med min stickning i soffan, somnade en liten stund medan Birger gav sig ut på en ny vända. Jag lekte med tanken men ingen annan i stugan trodde på den, inte jag heller faktiskt. Men 25 km är ju helt ok för en dag 🙂

lo 1

Skogen känns oändlig

lo 2

Tror jag fotat under det här trädet varje år 🙂

lo 3

Blåbärssoppa och lite nötter, så är man pigg igen!

 

 

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.